Varje år sedan 2000 har Kollegahjälpen tagit emot samtal från yrkesförare
som varit med om en traumatisk händelse i arbetet.
En av dem är Pierre och han har valt att ställa upp på en intervju med oss
för att berätta sin historia.
Kollegahjälpen: Hej Pierre! Vem är du?
Pierre: Jag bor i södra Sverige och arbetar som trafiklärare för tunga fordon. Jag har drivit eget företag mellan 2003-2013. Sedan 2016 utbildar jag inom tungtrafik t.ex. lastbil, släp, buss, ADR och YKB.
Kollegahjälpen: Du har kört lastbil tidigare i ditt liv?
Pierre: Ja, jag började köra lastbil 1989. Jag tog lastbilskortet själv – jag har alltid gillat stora fordon. Målet var att ha alla körkort innan jag fyllde 30: truck, taxi osv. och det målet uppnådde jag.
Jag körde ADR-klassat gods och var aktiv förare fram till 2001.
Kollegahjälpen: Du var med om en svår olycka 2003. Vad hände?
Pierre: Jag skulle genomföra en sväng och hade fast dynamit på lasset. En personbil svängde plötsligt in framför mig. Jag hade ingen möjlighet att undvika kollisionen.
Jag slog bort framaxeln, hade inga framhjul, batteripaket och dieseltank var bortslitna av bilen som frontade mig. Båda händerna var krossade, fingrarna brutna, nyckelbenet knäckt.
Jag satt fast i instrumentbrädan och hackade mig loss ur med en morakniv som jag hade i byxorna. Adrenalinet gjorde att jag klarade av det trots att fingrarna var brutna och knappt fungerade. Jag gick i både svavelsyra och diesel som kom från lastbilens tank och batterier, jag gick runt på olycksplatsen och plockade delar från vägen när det plötsligt brände till i nacken. Jag sövdes stående och kördes först till ett sjukhus, och sedan vidare till ett annat. Det gjordes många operationer på mina fingrar och händer.
Jag blev sängliggande ett tag på sjukhus. Jag möttes av präster, diakon och min fru. Personerna som färdades i personbilen omkom och det fanns underåriga i bilen.
När jag kom hem mådde jag mycket dåligt psykiskt. Jag hamnade på vuxenpsykiatrin efter att en vän – en ambulansförare – hittade mig i ett kritiskt läge. Han insisterade på att jag inte fick skickas hem. Tack vare honom fick jag vård. Tre gånger i veckan i tre år gick jag på vuxenpsyk och pratade. Jag har jättestora problem med att passera platsen än idag.
Kollegahjälpen: Hur fick du kontakt med Kollegahjälpen?
Pierre: Facket ringde och via dem slussades jag till Kollegahjälpen. Jag tog kontakt själv och fick stöd av en Kollegahjälpare.
Han var fantastisk. Vi hade många samtal – mest via telefon, ibland fikade vi på ett lokalt fik. Han kunde ringa precis när jag mådde som sämst, som om han kände det på sig. Jag visste att jag kunde ringa honom när som helst.
Kollegahjälpen: Vilken hjälp fick du?
Pierre: Ett ovärderligt stöd. Han var både professionell och mänsklig. Kollegahjälpen förstod mig på ett sätt som psykiatrin inte kunde. De visste hur det är att köra tunga fordon, vad det innebär att jaga minuter innan körtiden tar slut. Det kan man inte prata om med vården.
Kollegahjälpen: Tog du annan hjälp också?
Pierre: Ja, vuxenpsykiatrin. Men där fick jag förklara mycket. Hos Kollegahjälpen kunde jag prata fritt, de visste vad jag pratade om. Han kunde ju branschen.
Kollegahjälpen: Hur ser ditt yrkesliv ut efter olyckan?
Pierre: Efter olyckan var jag sjukskriven och tog kontakt med en coach på Arbetsförmedlingen. Jag utbildade mig senare till trafiklärare och blev den enda i Sverige som hade en dödsolycka bakom sig. Trafikverket, Transportstyrelsen och polisen stöttade mig hela vägen.
En period började jag köra lastbil igen – flytande farliga ämnen. Sen gick jag över till biltransport och rörde mig i stort sett över hela Sverige. Jag körde varannan vecka och var ledig varannan men till slut blev det för mycket. Jag brände ut mig och hamnade på sjukhus igen. Efter det gick jag tillbaka till att undervisa.
Kollegahjälpen: Skulle du rekommendera Kollegahjälpen till andra?
Pierre: Utan tvekan. Deras förståelse för branschen är unik. De kan lyssna och stötta – man känner verkligen att de förstår. Det underlättade mycket och samtalen med dem hjälpte mig vidare.
Det är aldrig för sent att prata om något – det finns stöd att få.
Hör av dig till Kollegahjälpen om du har varit med om en traumatisk händelse.